Dagens paradox

Uttalandet nedan är falskt.
Uttalandet ovan är sant.

Söndag morgon

Söndag morgon. Uppe klockan 8. Sovit ett halvt dygn. Sitter i en förnämligare, bekväm länstol med fötterna på bordet. Kaffen står vid sidan av mig. Flower Kings mästervärk Paradox Hotel strömmar ut genom högtalarna. Ingen annan här hemma är vaken så vitt jag vet. Myser med en ny saga på Sargade Sagor. Kollade vad en resa till filippinerna över nyår skulle kosta. Mellan 15 och 45 lakan får man ge för det. Ganska billigt men jag har bara 3-4 stycken och använder själv åtminstone ett av dem. Enkelbiljett till Vietnam är lustigt nog lika dyrt som en roundtrip. Drygt. Nu har solen gått upp. Dags att aktivera tarmmuskulaturen.

Haha skepticism

Det finns många filosofiska ismer och ibland undrar jag hur värdiga dom är sin egen existens. Jag tycker egentligen att skepticism är väldigt intressant och det är något som jag oftar applicerar på mina egna erfarenheten och min egen kunskap, och det är ibland svårt att veta var man ska dra linjen för vad som är praktisk skepticism. Men något som i varje fall inte verkar ordentligt fundamentaliserat är den otroligt paradoxala extrema skepticismen, som tar i utgångspunkt att vi inte kan veta någonting med säkerhet. Den som tänker ett steg längre då förstår att detta implicerar att vi inte heller kan säkerställa den extrema skepticismens utgångspunkt. Självaste definitionen motsäger ju sig själv. Eller? Om vi applicerar skeptistisk tankegång på den implicering jag precis gjorde, så kan vi inte ens vara helt säkra på att den är riktigt.

(Denna typ av skepticism är kanske det dummaste jag någonsin har stött på.)

Omskrivning av lagen

Detta är en av kommentarerna till det beslut som precis togs i kyrkomøtet i Sverige. Nu måste vi skriva om den, før vårt samhälle, grundläggande lagboken då tippar jag. D.v.s. Bibeln. (Guds ord) Från och med idag, ska det stå i Matteus 19:5-6: ”Därför skall en man lämna sin far och mor/far och hålla sig till sin hustru/man, och de två skall vara ett kött. Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt.”

.

Var är laddaren till mitt kamerabatteri?

Trumdelar efterlyses

Hej!

Jag køpte ett trumset før ett tag sedan. Før att gøra det komplett leter jag numera efter:

1. 2 stycken boomar till boomstativ. Alltså bara den sista delen i stativet, den som man fäster cymbalen i till slut. http://www.gear4music.com/media/7542/600/preview.jpg Helst Yamaha, men tror de flesta passar.

2. 2 klubbor till en sonor Giant Step. http://www.musik-produktiv.co.uk/img-004502118l/drums-percussion-drum-hardware-bassdrum-pedal-sonor-giant-step-gtep3-twin-effect.jpg. Och en fjäder. Erik kan du fixa en fjäder?

Har du sakerna liggande hemma? Eller känner du någon som inte behøver sina längre. Sälj dom till mig.

Mvh

-Mattias

Randi Tytingvåg

Idag har jag (med sällskap) varit på en minikonsert. Jag vet inte vad mini ska syfta på. Konserten var ju 45 minuter överväldigande njutning. Kanske syftar mini på scenes storlek. Oavsett. Randi var där med sina grabbar för att presentera hennes nya skiva. De framförde 5 fantastiska låtar. Randis röst är stundom så skör att man är rädd att den ska spricka, men det gör den inte. Extremt tonsäkert är det. Och kompet byter ibland tonart och stil så fort att man knappt hinner förstå de känslor de skapar. Enda besvikelsen är att hon tagit med sig en trummis. Jag såg henne för ett år sedan. Då hade hon ingen trummis. Det gillade jag bättre.

En fantastisk uppfinning

Bubbeljacka. Har aldrig provat förr, och har alltid vart lite skeptisk. Men de senaste dagarna har varit kalla och på mopeden blir det lite (ganska mycket) extra kallt. Jag fick lyckligtvis låna en av kvikklunch. Fy vad skönt. Man blir inte kall om man ens försöker.

Sömn

För snart två år sedan var jag färdig i skolan. Sedan den tiden tog slut och nästa tid började, den tiden som kännetecknas av att jag har fast jobb, har jag lagt på mig en eller två osunda ovanor. Upphovet till de osunda vanorna är en minst like osund förväntning. Denna är att på jobbet förväntas du vara mellan 8 och 16. Denna omänskliga betingelse gör alltså att jag måste stiga upp tidigt. Den förväntade reaktionen är kanske att man börjar med att lägga sig tidigt, men detta är av en eller annan grund svårt att realisera. Det är mycket lättare att påbörja dagen med en stark kopp kaffe. Kaffe är på flera sätt genialt, men jag börjar tvivla på om det fungerar lika effektivt som sömn. Kaffe måste nämligen bli fört ned i strupen flera gånger om dagen för att hålla en trött kropp vid liv. En jämn ström av kaffe implicerar ett illussionerat nedtrappat behov av sömn, vilket i sin tur, inte helt oväntat, leder till mindre sömn, i och med att sängdags stadigt rycker fram till senare tidpunkter. Avhjälps nästa dag med nya omgångar kaffe. En abrupt ändring i detta system, t.ex. en dag utan kaffe, ger extrema smärtor i huvudet. Något som kan vara en indikation på osunda rutiner. Men nu är det slut på det. I veckan som kommer ska jag lägga mig tidigt. Varje dag ända fram till helgen. Ska bli spännande att se om det över huvud taget är möjligt.

På utflykt till byn

Med en kamera i handen blir det lättare att ta vara på goda minnen. Gott inköpt K-E!

Att sitta på Huk

Igår kväll var stigen ut till badplatsen Huk kantad av vag marshallbelysning. Det var inte en slump eller oplanerat att det var så. En samling på ett hundratal människor hade nämligen för avsikt att slå följe dit ut för att bedriva aktiv gemenskap med bland annat varandra. Trevligt. Det bjöds på marshmallows, bullar och varm choklad i kvantiteter vars enskilda element var lite för kvantitativa för min egen mages komfort. Dock: Komfort i sinnet kom fort som en följd av att delar av dessa uppvärmda livsmedel intogs med ryggen lutad mot en lagom ojämn klippa, blicken riktad mot en liten del av ett stort hav och ljudet av andras och egen aktivt bedriven gemenskap i mina hörselorgan. Den lilla delen av det stora havet gjorde tyvärr inte så väldigt mycket ljud av sig men bidrog iaf med visuella tillskott. Innan följet slog följe hem, slog följet följe i lovsång till följets upphovsman och herre. Fin kväll. Synd att inte Ole Börud kunde komma också.

Efter USA

Det har hänt en del sedan jag kom hem från USA. Till exempel:



1. Jag har flyttat. Igen. Bor på en gård med just nu åtta andra människor. Vi har det trevligt. Männen äter frukost tillsammans på fredagar. Närproducerad (cirka 25 meter undan) mat som ägg, honung och grönsaker och frukt kombinerat med goda samtal, bön och en snudd på bibelstudie. Jag stortrivs.



2. Gården ger mig möjlighet att ställa upp ett trumset. Jag har därför köpt ett trumset. Wiii! Ska äntligen börja öva igen. Funderar bara på vilka cymbaler jag ska köpa. Hi-hat är svårast och viktigast. Har hela tiden tänkt mig en Zildjian A-custom 14" men jag kanske har ändrat mig och väljer en....

3. ... Zildjian K-Constantinople, som var den hi-hat jag spelade på idag. Idag har jag nämligen förberett mig på ett vikariat som trummis i Betlehem på söndag. Extremt bra. Hoppas jag får möjlighet att spela fler gånger.



4. Min Flower Kings-samling är långt ifrån komplett, men har iaf börjat ta en stadigare form. Detta är nog det bandet som ger mig mest musikalisk kvalitet av alla band som jag någon gång lyssnat till. Synd bara att Roine inte alltid sjunger lika fint.



5. Har hamnat i dödens projekt på jobbet. Slitsamt! Måste bara hålla ut två veckor till, sen är jag tillbaka på mitt gamla kära projekt. Mums! För övrigt har jag äntligen tagit den certifiering som jag påbörjade i julas. Glad? Ja!!! Den ständiga stressen i kroppen har sakta börjat avta.



6. Var en sväng i Trollhättan. Trollhättan är fint alltså!

Ved

För att kunna bedöma storleken av dessa träd har en människa, frivilligt men effektivt, hjälpt till att agera referenshöjd i bilden ovan.

Las Vegas

Las Vegas är väl inte direkt känt för något annat än vad det är känt för. Biljetten till helvetet kan du köpa nästan var som helst och det är som om att människor här är villiga att betala extra för att komma dit så fort som möjligt. Jag klarade i alla fall att pruta mig ner till 60 procent av överpriset. För detta fick jag inträde till en exklusiv Gentlemen's Club. Med andra, mer beskrivande, men mindre smickrande ord, en strippklubb. Då vi gick därifrån hade jag haft mer lättklädda kvinnorkroppar i mitt knä än vad jag hade haft välklädda kvinnokroppar sittandes på anständigt avstånd under de senaste månaderna. Alla dessa lättklädda kvinnokroppar (jag kallar dom så, för det är vad dom är), försvann ofta lika fort som dom kom när jag gjort klart för dom att jag inte tänker betala för att de ska klä av sig lite till och smeka sig mot min kropp. "Men varför är du här då?", frågade de flesta. Ja, jag vet inte. Trots att dessa 30 dollar investerade i en form av legaliserad prostition är bidragande till en komplett vegas-upplevelse är det något jag inte egentligen inte vill erkänna att jag gjorde. Jag får se det som en övning i disciplin och kreativitet. Det var inte enkelt att outtröttligt komma på så många orsaker till att jag inte önskade någon lap dance. Jag har numera flickvänner från hela världen, jag är homosexuell, jag är en utfattig uteliggare som inte har råd till lap-dances och jag är drog-miljpnär från Hawaii som har fått tillräckligt många lap-dances i mina år. Ett litet uns av sanning smög sig in ibland också, men den förstod dom inte.

I övrigt har Las Vegas varit en mjuk upplevelse. Åt lyxmiddag uppe i restaurangen i Stratosphere. Jag förstår mig inte på lyxmiddagar. Det smakar inte bättre eller mer än mammas mat, portionsstorlekarna är för människor under 35 kilo, medans kostnaden däremot skulle kunna föda mig två veckor under normala förhållanden. Restaurangen roterade dryga två varv under vistelsen och gav en schysst panoramavy över Las Vegas.

Var på en show också. Mystere hette den. Sinnessjuk akrobatik som jag inte ens kan återskapa i min fantasi.

New York New York. Det enda hotellet med en egen berg-och-dalbana?


The Venetian. Japp, detta är på andra eller tredje våningen. Inomhus.

Utah

Färgglatt landskap i Arches National Park

Yellowstone

En plats där naturen har tillåtit sig att vara lite mer kreativ.

Bilder från South Dakota

Är just nu på Epic Café i Tuscon, Arizona. 40 grader utomhus gör det ganska schysst att stanna här. Under tiden testar vi kaffemenyn. Ska snart höra av mig till en av mammas gamla vänner som bor här. Lite bilder från en tidigare del av resan kommer här.

Andreas intar en naturlig bokläsarposition i nationalparken Badlands. En impulsutflykt vi gjorde.

Mount Rushmore skulle givetvis ses. Upplevelsen var ganska lättsmält.

Vi hade vårt första möte med en amerikansk husbil. Bilen som släpas bak husbilen är större än de flesta bilar i Sverige. Denna upplevelsen var mindre lättsmält. En kvinna i Flagstaff har dock försäkrat oss om att amerikanarna vet om att de är tokiga.

Vi stannade vid en sjö för att bada i solnedgången, men hittade ingen väg dit, så vi övade på hopp istället.


Vi sov i Deadwood. Deadwood bjöd inte på så mycket medan vi var där, eller så lät vi oss inte bjudas. Denna natten frös vi nästan ihjäl. Här hade vi vår första "kaffe i USA men inte på Starbucks"-erfarenhet. Bilden har lite med Deadwood att göra, men har en fin blågrå bakgrund.

Andreas Nilsson

Ovan nämnda person har skapat sin egen blogg och bloggar just nu om resan vi gör tillsammans. Andra sidor av samma saker kan alltså läsas om här.

Grand Canyon & Flagstaff

Igår åkte vi till Grand Canyon. Mammas mammas pappa av vidunderliga underverk på jorden. Som hos andra nationalparker vi besökt hittils består parken av en väg med olika utkikspunkter placerade på tjusiga platser.

Man blir ganska fort mätt av att bara åka från utkiksplats till utkiksplats, så jag kunde inte låta bli att utmana den 1000 meter djupa klyftan och klättrade ut på diverse klippor. Förlåt mamma.

Efter en paus kände vi att vi ville ha en lite mer nära upplevelse av Grand Canyon. Vi letade upp en stig som nådde ner till denna platån. Klockan var nu cirka 18:30. Tjugo minuter senare, på vägen ner, mötte vi en skogsvaktare. Hon sa att det blir snart mörkt, och att det tar ungefär dubbelt så lång tid att gå upp som ner. Hon rådde oss att vända om cirka tjugo minuter. Okej, tack, sa vi som hade cirka en mil kvar och en kilometers höjdskillnad till vårt mål. Vi började jogga nerför och var framme en och en halv timme senare. Jublade över vår prestation och spenderade sedan dryga 3 timmar i nästan totalt mörker med att klättra upp igen. Två extremfall upplevdes:

1. Jag har aldrig sett en så vacker natthimmel kombinerat med ett så vackert landskap förut. Inga rättvisa bilder togs.

2. Andreas uppfann en ny nivå av utmattning. När vi kommit tillbaka till bilen somnade hans armar och läppar och hans puls låg runt 180 bpm i 25 minuter.

Vi sitter just nu på Macy's i Flagstaff, AZ. Vi hamnade av en slump på cafét som i 2009 blivit korat till stadens bästa av studenterna på Northern Arizona University. Andreas har återhämtat sig och hans tillstånd är stabilt.

Lancaster

Efter Philadelphia åkte vi till Lancaster. Porten till ett ganska specifikt kulturellt ombyte, för att låna termer av Per-Bruno. I trakterna härjar nämligen så kallade Amish-folk. Människor som lever utan moderna faciliteter. Vi tog oss dit med buss. Letade upp lite information om området och satte oss på en restaurang för att planera morgondagen. Vi tänkte att vi skulle försöka soffsurfa i staden, men efter några timmar utan resultat frågade vi vår servitör om han visste något schysst (=billigt) ställe som vi kunde bo på. Martyn, som han hette, erbjöd oss ganska fort att bo hemma hos honom. Schysst! Han bodde hos sina föräldrar som gav oss bagels och frukt till frukost. Vi besökte även lite Amish-folk, men det kulturella ombytet med Martyn och hans familj var mer värdefullt.


Ett foto av ett foto av Martyn och hans syster.

Interstate 90

Under gårdagen, natten till idag och idag har mycket tid gått till att köra längs med och runt omkring staternas längsta motorväg. Sittandes i förarsätet, med en sovande medpassagerare och medans fokus främst är allokerat till att söka efter djur vid väggrenen, börjar tankarna, helt utan initiativ från min egen medvetenhet, lätt att vandra. Plötsligt finner jag mig själv tänkandes på något som hänt för flera år sedan, säkert 10 år tillbaka i tiden. Jag har ingen aning om hur mina tankar har fört mig dit, och kan inte föreställa mig att denna händelsen skulle ha någon speciell betydelse i mitt eller någon annans liv. Slöseri med tid, tänker jag. Ska jag tänka på något så kan jag i alla fall tänka på något som ger någon mening.

Så jag börjar tänka på mitt liv i Oslo. I en kondenserad sammanfattning som utelämnar allt av detaljer tänkte jag att sommaren hemma hittils har gett mersmak. Slutet av sommaren och hösten ser lovande ut och jag ser väldigt mycket fram mot att komma hem. Jag upplever det dock ganska konstigt att jag trots detta inte har någon som helst hemlängtan, varken till Oslo eller till Sverige.

Det verkar som att medvetna tankar, inte är lika energieffektiva som de tidigare, fritt flytande och obearbetade tankarna. Vid nästa utsiktspunkt stannar jag bilen, kryper bak
och somnar.

New York City

New York City, eller åtminstone Manhattan, är stort i alla dimensioner. Fyra nätter räcker knappt till att se ens en bråkdel. Särskilt inte eftersom man normalt sover om nätterna. Tre-fyra dagar däremot, det räcker till några bråkdelar.

Vi var på musikal på Broadway. Mary Poppins. Min andra broadway-musikal blev dessvärre lite av en besvikelse. Rock of Ages, som jag såg för 2 månader sedan var av en helt annan kaliber. Men, Rock of Ages har också kallats för den typiska "off broadway"-musikalen, så kanske var Mary Poppins en mer riktig broadwayupplevelse.


Times Square

Vi tog en tur runt Central Park. Hittade slottet denna gången. Slog följe med några danskar till Wall Street. Åt chokladpizza och drack choklad-chai. Gick över den smått imponerande Brooklyn bridge. Gick på ganska improviserad stand-up-komedi. Ganska varierande kvalitet och ensidiga skämt, men kul var det.


Frihetsgudinnan

Höjdpunkterna var dock som följer:

1. Ellen's Stardust Diner. Matställe med sjungande och dansande personal.

2. Frying pan. Matställe på en pir på västra Manhattan. Utsikt mot New Jersey. Massa härlig omgivning. Båtar, rälsar och ett lokhus(?).

3. Gatumusikanter. Finns överallt och är extremt duktiga. Hela band står nere i tunnelbanestationerna och på gatorna spelas saxofon och trumpet med full entusiasm. Folk verkar i huvudsak inte rädda för att göra ljud av sig, vilket leder oss till nästa punkt.

4. Harlem. Harlem, där vi bodde, var inte helt som på film, säger Andreas. Jag vet inte hur Harlem är på film men har fått höra att det har ett rykte om att vara lite ghetto. Om ghetto definieras som en plats full av människor som umgås på gatan och pratar med dig utan att de känner dig, även på natten, så är det nog ett ghetto.

Rapid City

I förrgår anlände vi med flyg i Rapid City. Flygplats med mossgrön heltäckande heltäckningsmatta. Vi hämtade ut vår bil. Körde till Walmart, handlade och campade på parkeringsplatsen.

Washington

Sitter just nu på ett Hostel i Washington D.C. och väntar på att Andreas ska bli färdig. Om några timmar tar vi flyget till Rapid City och plockar upp en bil. Vi var här i Washington under gårdagen. Ganska imponerande stad eller vad man ska kalla det. Bara massa offentliga byggnader, museum och monument. Allt i vitt. Ganska grått kan man säga. D.C. verkar ha en total avsaknad av normalt liv. Har inte sett något annat än turister under vår korta vistelse.

Vita huset var egentligen ganska litet. Förr i tiden fick man gå in där om man var amerikansk medborgare. Nu är vi varken amerikanska medborgare eller förr i tiden, så det var inte tillåtet.

Philadelphia

Hej!

Ursäkta röran, men här kommer vi att blogga i okronologisk ordning. Igår hade vi lite beslutsångest om vad vi skulle göra efter New York. Det slutade med att vi tog en buss till Philadelphia, Pennsylvania.

Eller, Killadelphia, Pistolvania, som Ezekiel kallade det. Herr Ezekiel träffade vi på bussen. Ezekiel är en miljonär, rastafarian och musikaffärsägare. Han var, och är fortfarande, 51 år gammal, men i ansiktet ser han ut som max 30. Hans tänder är vita och hans tandkött är friskt. Han lät oss sova i hans lägenhet.

Ezekiel lät oss promenera med honom till hans musikshop. Det var visst farligt att gå själv, för då kunde man hamna i ghettot. Där dödas ca 550 personer om året, och där finns inga träd för de har tagits bort så att ingen ska kunna gömma sig från polisens helikoptrar.


Ezekiels musikshop med massa gamla fina gitarrer och trumset. Vi fick en cd med hans musik. :D Andreas fejkar bort sin musikanalfebetism och låtsas att han är med på noterna när Ezekiel snackar musik med honom.


Sedan jammade vi lite...


... och blev goda vänner.


Nästa dag, idag faktiskt, hämtade han sin bil från en bilpool och körde runt oss lite. Vi åt frukost.


Sedan tog han oss till sin pappas Magic Garden. Ett område med skitmycket mosaik kan man säga.

New York City

New York City. Händelsernas centrum.

Något att fira

Goddag!

Jag har för två dagar sedan avverkat min sista dag som boende på Bislett. För den här gången. Nu är jag boende på Hostel 99, Harlem, Manhattan, New York City, New York. Japp. Riktigt. Jag är i New York. Tillsammans med Herr Nilsson. Ingen av oss ska tillbaka till Bislett. Om ett litet tag flyttar också Josefin och Knut-Erlend ut från Bislett. Som slutet på en saga. En bra saga. Eller iaf ett bra kapitel ur en bra saga, för jag tvivlar inte på att hösten kommer att fortsätta i samma goda stil. Hur som helst. Vi har haft det orimligt bra boendes tillsammans. Jag kommer att minnas tiden länge. Förhoppningsvis hela livet. Vi firade den goda tiden med våfflor och kladdkaka tillsammans med en och annan, som visserligen alla förtjänar att nämnas vid namn, men vilka kommer att uteslutas i denna mening på grund av inkludering i senare bildtext.



Våra brudar. Julie, Linnea och Elisabet.


Våra män. Josefin, Öyvind och Andreas.


Övriga och Knut-Erlend.

Stress

De senaste dagarna har varit präglade av en ganska enorm tidspress. Igår fick jag dock lite avslappning i vardagen. Efter att ha kommit hem från jobb och fixat lite småsaker drog ett gott gäng med mig ut till ett badställe på Malmøya. Det typiska badvädret infann sig inte riktigt, men regn och kyla gör det egentligen bara lite mysigt. Speciellt med tanke på att vi värmde våra fuktiga kroppar framför en brasa med en kaffe i handen efteråt.

Jag köpte tejp häromdagen, och samtidigt råkade jag köpa några cd-skivor. Back in the World of Adventures med The Flower Kings var en hit. Faktum är att detta band har kommit att bli mitt favoritband, alla genrer, om man måste ha ett sånt.

Imorgon åker jag och Andreas på tur. Hoppas att kunna hålla alla intresserade (mamma och pappa) uppdaterade via den här bloggen.

livet på bislett.

Anledningen till den något minskade uppdateringsfrekvensen (även kallad Den Stora Bloggtorkan 2009) , som säkert drabbat alla mer eller mindre, är egentligen ganska oklar. Jag tror att det faktum att jag har så många vänner som skriver bloggar är bidragande, eftersom det blir så mycket att läsa att jag inte hinner skriva själv.

Två veckor innan jag åkte en sväng och couchsurfade i New York, flyttade jag till Bislett. Här bor vi; en galen muslim, flickvännen till en frontfigur inom norsk, öh, metal (?), jag och mina tre vänner Andreas, Knut-Erlend och Josefin (http://josefinholmgren.blogspot.com/ för den som är intresserad i att stalka henne). Här har vi det soft med balkonghäng och bus. Mindre soft är att Andreas ska flytta tillbaka till Göteborg och stackars Josefin ska flytta tillbaka till Skellefteå. Jag och Knut-Erlend har en plan dock, och om allt vill sig väl flyttar vi härifrån innan hösten är kommen.

Ikväll ska vi förresten på en skitstor singelträff med typ tusen singeltjejer. Täckmanteln är att Bo Kaspers Orkester skall spela på operan. Vi är fortfarande lite skeptiska till försäljarnas trovärdighet och biljetternas äkthet. Vi köpte nämligen biljetterna (värda 940 kr/st) för 175 kr/st precis efter att vi hade kommit upp ur havet efter ett dopp på Huk.

Nästa helg skulle jag egentligen cykla till Göteborg. Men efter att ha testcyklat 14 mil på en dag, och räknat ut att cykelvägen från Oslo till Göteborg är cirka 45 mil känns det ganska oaktuellt.

Andra viktiga saker som alla borde veta är att Googles streetview-bil har kört i Oslo. Det betyder att snart finns hela Oslo att se i närbild på maps.google.no. Ett mer angeläget telefonsamtal än det jag fick från K-E när bilen kört förbi honom har jag inte fått på länge.

Dessutom har vår tids poplegend dött. MJ är kanske för mig som Elvis var för de flesta då han dog. Vi hade ett litet altare på jobbet.

Det som är lite paradoxalt med bloggkonceptet är att när man har mycket att göra som man gärna berättar om, så har man inte tid till att berätta om det.

Världen är för liten

Två konstiga saker har hänt som tyder på att världen är för liten:

1. Jag + två vänner var i New York. En väldigt stor stad. På söndagen gick vi till en kyrka. En skitstor kyrka. På de två stolarna som var precis framför oss sätter sig två andra. Dom tjuvlyssnar på vad vi säger och förstår att vi är svenska. Grejen är inte bara att dom är svenska och sätter sig på precis samma ställe som oss. Grejen är också lite att vi av en slump förstår att den mer kvinnliga av de två är kusin till en av min gode vän Niclas. Det kanske inte är jättekonstigt, men det vore iaf rimligare om vi träffades någon annan stans.

2. Idag gick jag till butiken för att köpa mjölk och bananer. Utanför står SOS barnbyar och försöker sälja fadderbarn. Jag är duktig på att ignorera försäljare. Alltså jag klarar vanligtvis att gå förbi utan att titta på dom, men denne unge mannen var för smart för mig och inleder med att kommentera texten på min tröja. Hultsfred '07. Jag förklarar att jag aldrig varit där och aldrig kommer att åka dit. Vi pratar lite mer om festivaler. Han kommer från norrland. (Oj han är också svensk.) Av en eller annan grund berättar jag att jag är från Trollhättan. Killen känner någon i Trollhättan. Axel tror han att han heter. Ja, Axel Larsson heter han faktiskt. Han vet jag vem det är och när vi rett ut trådarna har jag fått numret till min gode vän Rebecca, som jag tappade bort tillsammans med min förra telefon (inte Rebecca, men telefonnumret).

haha

Detta tar mig egentligen emot, men nu måste jag svära. Jag ska nämligen citera något som jag precis hörde som var väldigt kul. Den som har Spotify vet vad jag pratar om, och för den som inte har det blir det för nog mycket förklaring för att poängen ska vara rolig till slut. Här kommer citatet, som nog är ett ganska modifierat citat, men kontentan är densamma:

"Hej, jag heter x. Jag funderar på att sluta använda eran tjänst på grund av den här jävla telefonsvararen."

Idag har vi försökt skapa grannsämja. Förväntningarna är höga.

För två veckor sedan blev jag utmanad.  När en utmaning är antagen kastas normalt en handske. 

Vem som vann är ännu inte avgjort, och min kamera var inte riktigt med under hela dagen, men fredagen blev en riktig höjdare. Började med en bautafrukost hemma hos Simon. Efter det åkte jag ut till saltholmen med H och hennes kompis. Vi åt bland annat jordgubbar. 

Besökte mormor och morfar. Fick kålpudding eller nåt och kaffe och kaka. Mysigt. Åkte till staden och träffade Johanna. Vi åt glass och såg på Chalmerskortegen. Eller vi såg inget för vi stod dåligt till. Och sen var det majbrasa och en hel drös med härliga vänner. Kanske 100 stycken. Dagen avslutades med kvällsmat hemma hos Simon och trädklättring medans jag väntade utanför Eriks lägenhet på att han skulle komma hem så att vi kunde sova.