Igår åkte vi till Grand Canyon. Mammas mammas pappa av vidunderliga underverk på jorden. Som hos andra nationalparker vi besökt hittils består parken av en väg med olika utkikspunkter placerade på tjusiga platser.
Man blir ganska fort mätt av att bara åka från utkiksplats till utkiksplats, så jag kunde inte låta bli att utmana den 1000 meter djupa klyftan och klättrade ut på diverse klippor. Förlåt mamma.
Efter en paus kände vi att vi ville ha en lite mer nära upplevelse av Grand Canyon. Vi letade upp en stig som nådde ner till denna platån. Klockan var nu cirka 18:30. Tjugo minuter senare, på vägen ner, mötte vi en skogsvaktare. Hon sa att det blir snart mörkt, och att det tar ungefär dubbelt så lång tid att gå upp som ner. Hon rådde oss att vända om cirka tjugo minuter. Okej, tack, sa vi som hade cirka en mil kvar och en kilometers höjdskillnad till vårt mål. Vi började jogga nerför och var framme en och en halv timme senare. Jublade över vår prestation och spenderade sedan dryga 3 timmar i nästan totalt mörker med att klättra upp igen. Två extremfall upplevdes:
1. Jag har aldrig sett en så vacker natthimmel kombinerat med ett så vackert landskap förut. Inga rättvisa bilder togs.
2. Andreas uppfann en ny nivå av utmattning. När vi kommit tillbaka till bilen somnade hans armar och läppar och hans puls låg runt 180 bpm i 25 minuter.
Vi sitter just nu på Macy's i Flagstaff, AZ. Vi hamnade av en slump på cafét som i 2009 blivit korat till stadens bästa av studenterna på Northern Arizona University. Andreas har återhämtat sig och hans tillstånd är stabilt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar