Bilder från South Dakota

Är just nu på Epic Café i Tuscon, Arizona. 40 grader utomhus gör det ganska schysst att stanna här. Under tiden testar vi kaffemenyn. Ska snart höra av mig till en av mammas gamla vänner som bor här. Lite bilder från en tidigare del av resan kommer här.

Andreas intar en naturlig bokläsarposition i nationalparken Badlands. En impulsutflykt vi gjorde.

Mount Rushmore skulle givetvis ses. Upplevelsen var ganska lättsmält.

Vi hade vårt första möte med en amerikansk husbil. Bilen som släpas bak husbilen är större än de flesta bilar i Sverige. Denna upplevelsen var mindre lättsmält. En kvinna i Flagstaff har dock försäkrat oss om att amerikanarna vet om att de är tokiga.

Vi stannade vid en sjö för att bada i solnedgången, men hittade ingen väg dit, så vi övade på hopp istället.


Vi sov i Deadwood. Deadwood bjöd inte på så mycket medan vi var där, eller så lät vi oss inte bjudas. Denna natten frös vi nästan ihjäl. Här hade vi vår första "kaffe i USA men inte på Starbucks"-erfarenhet. Bilden har lite med Deadwood att göra, men har en fin blågrå bakgrund.

Andreas Nilsson

Ovan nämnda person har skapat sin egen blogg och bloggar just nu om resan vi gör tillsammans. Andra sidor av samma saker kan alltså läsas om här.

Grand Canyon & Flagstaff

Igår åkte vi till Grand Canyon. Mammas mammas pappa av vidunderliga underverk på jorden. Som hos andra nationalparker vi besökt hittils består parken av en väg med olika utkikspunkter placerade på tjusiga platser.

Man blir ganska fort mätt av att bara åka från utkiksplats till utkiksplats, så jag kunde inte låta bli att utmana den 1000 meter djupa klyftan och klättrade ut på diverse klippor. Förlåt mamma.

Efter en paus kände vi att vi ville ha en lite mer nära upplevelse av Grand Canyon. Vi letade upp en stig som nådde ner till denna platån. Klockan var nu cirka 18:30. Tjugo minuter senare, på vägen ner, mötte vi en skogsvaktare. Hon sa att det blir snart mörkt, och att det tar ungefär dubbelt så lång tid att gå upp som ner. Hon rådde oss att vända om cirka tjugo minuter. Okej, tack, sa vi som hade cirka en mil kvar och en kilometers höjdskillnad till vårt mål. Vi började jogga nerför och var framme en och en halv timme senare. Jublade över vår prestation och spenderade sedan dryga 3 timmar i nästan totalt mörker med att klättra upp igen. Två extremfall upplevdes:

1. Jag har aldrig sett en så vacker natthimmel kombinerat med ett så vackert landskap förut. Inga rättvisa bilder togs.

2. Andreas uppfann en ny nivå av utmattning. När vi kommit tillbaka till bilen somnade hans armar och läppar och hans puls låg runt 180 bpm i 25 minuter.

Vi sitter just nu på Macy's i Flagstaff, AZ. Vi hamnade av en slump på cafét som i 2009 blivit korat till stadens bästa av studenterna på Northern Arizona University. Andreas har återhämtat sig och hans tillstånd är stabilt.

Lancaster

Efter Philadelphia åkte vi till Lancaster. Porten till ett ganska specifikt kulturellt ombyte, för att låna termer av Per-Bruno. I trakterna härjar nämligen så kallade Amish-folk. Människor som lever utan moderna faciliteter. Vi tog oss dit med buss. Letade upp lite information om området och satte oss på en restaurang för att planera morgondagen. Vi tänkte att vi skulle försöka soffsurfa i staden, men efter några timmar utan resultat frågade vi vår servitör om han visste något schysst (=billigt) ställe som vi kunde bo på. Martyn, som han hette, erbjöd oss ganska fort att bo hemma hos honom. Schysst! Han bodde hos sina föräldrar som gav oss bagels och frukt till frukost. Vi besökte även lite Amish-folk, men det kulturella ombytet med Martyn och hans familj var mer värdefullt.


Ett foto av ett foto av Martyn och hans syster.

Interstate 90

Under gårdagen, natten till idag och idag har mycket tid gått till att köra längs med och runt omkring staternas längsta motorväg. Sittandes i förarsätet, med en sovande medpassagerare och medans fokus främst är allokerat till att söka efter djur vid väggrenen, börjar tankarna, helt utan initiativ från min egen medvetenhet, lätt att vandra. Plötsligt finner jag mig själv tänkandes på något som hänt för flera år sedan, säkert 10 år tillbaka i tiden. Jag har ingen aning om hur mina tankar har fört mig dit, och kan inte föreställa mig att denna händelsen skulle ha någon speciell betydelse i mitt eller någon annans liv. Slöseri med tid, tänker jag. Ska jag tänka på något så kan jag i alla fall tänka på något som ger någon mening.

Så jag börjar tänka på mitt liv i Oslo. I en kondenserad sammanfattning som utelämnar allt av detaljer tänkte jag att sommaren hemma hittils har gett mersmak. Slutet av sommaren och hösten ser lovande ut och jag ser väldigt mycket fram mot att komma hem. Jag upplever det dock ganska konstigt att jag trots detta inte har någon som helst hemlängtan, varken till Oslo eller till Sverige.

Det verkar som att medvetna tankar, inte är lika energieffektiva som de tidigare, fritt flytande och obearbetade tankarna. Vid nästa utsiktspunkt stannar jag bilen, kryper bak
och somnar.

New York City

New York City, eller åtminstone Manhattan, är stort i alla dimensioner. Fyra nätter räcker knappt till att se ens en bråkdel. Särskilt inte eftersom man normalt sover om nätterna. Tre-fyra dagar däremot, det räcker till några bråkdelar.

Vi var på musikal på Broadway. Mary Poppins. Min andra broadway-musikal blev dessvärre lite av en besvikelse. Rock of Ages, som jag såg för 2 månader sedan var av en helt annan kaliber. Men, Rock of Ages har också kallats för den typiska "off broadway"-musikalen, så kanske var Mary Poppins en mer riktig broadwayupplevelse.


Times Square

Vi tog en tur runt Central Park. Hittade slottet denna gången. Slog följe med några danskar till Wall Street. Åt chokladpizza och drack choklad-chai. Gick över den smått imponerande Brooklyn bridge. Gick på ganska improviserad stand-up-komedi. Ganska varierande kvalitet och ensidiga skämt, men kul var det.


Frihetsgudinnan

Höjdpunkterna var dock som följer:

1. Ellen's Stardust Diner. Matställe med sjungande och dansande personal.

2. Frying pan. Matställe på en pir på västra Manhattan. Utsikt mot New Jersey. Massa härlig omgivning. Båtar, rälsar och ett lokhus(?).

3. Gatumusikanter. Finns överallt och är extremt duktiga. Hela band står nere i tunnelbanestationerna och på gatorna spelas saxofon och trumpet med full entusiasm. Folk verkar i huvudsak inte rädda för att göra ljud av sig, vilket leder oss till nästa punkt.

4. Harlem. Harlem, där vi bodde, var inte helt som på film, säger Andreas. Jag vet inte hur Harlem är på film men har fått höra att det har ett rykte om att vara lite ghetto. Om ghetto definieras som en plats full av människor som umgås på gatan och pratar med dig utan att de känner dig, även på natten, så är det nog ett ghetto.

Rapid City

I förrgår anlände vi med flyg i Rapid City. Flygplats med mossgrön heltäckande heltäckningsmatta. Vi hämtade ut vår bil. Körde till Walmart, handlade och campade på parkeringsplatsen.

Washington

Sitter just nu på ett Hostel i Washington D.C. och väntar på att Andreas ska bli färdig. Om några timmar tar vi flyget till Rapid City och plockar upp en bil. Vi var här i Washington under gårdagen. Ganska imponerande stad eller vad man ska kalla det. Bara massa offentliga byggnader, museum och monument. Allt i vitt. Ganska grått kan man säga. D.C. verkar ha en total avsaknad av normalt liv. Har inte sett något annat än turister under vår korta vistelse.

Vita huset var egentligen ganska litet. Förr i tiden fick man gå in där om man var amerikansk medborgare. Nu är vi varken amerikanska medborgare eller förr i tiden, så det var inte tillåtet.

Philadelphia

Hej!

Ursäkta röran, men här kommer vi att blogga i okronologisk ordning. Igår hade vi lite beslutsångest om vad vi skulle göra efter New York. Det slutade med att vi tog en buss till Philadelphia, Pennsylvania.

Eller, Killadelphia, Pistolvania, som Ezekiel kallade det. Herr Ezekiel träffade vi på bussen. Ezekiel är en miljonär, rastafarian och musikaffärsägare. Han var, och är fortfarande, 51 år gammal, men i ansiktet ser han ut som max 30. Hans tänder är vita och hans tandkött är friskt. Han lät oss sova i hans lägenhet.

Ezekiel lät oss promenera med honom till hans musikshop. Det var visst farligt att gå själv, för då kunde man hamna i ghettot. Där dödas ca 550 personer om året, och där finns inga träd för de har tagits bort så att ingen ska kunna gömma sig från polisens helikoptrar.


Ezekiels musikshop med massa gamla fina gitarrer och trumset. Vi fick en cd med hans musik. :D Andreas fejkar bort sin musikanalfebetism och låtsas att han är med på noterna när Ezekiel snackar musik med honom.


Sedan jammade vi lite...


... och blev goda vänner.


Nästa dag, idag faktiskt, hämtade han sin bil från en bilpool och körde runt oss lite. Vi åt frukost.


Sedan tog han oss till sin pappas Magic Garden. Ett område med skitmycket mosaik kan man säga.

New York City

New York City. Händelsernas centrum.

Något att fira

Goddag!

Jag har för två dagar sedan avverkat min sista dag som boende på Bislett. För den här gången. Nu är jag boende på Hostel 99, Harlem, Manhattan, New York City, New York. Japp. Riktigt. Jag är i New York. Tillsammans med Herr Nilsson. Ingen av oss ska tillbaka till Bislett. Om ett litet tag flyttar också Josefin och Knut-Erlend ut från Bislett. Som slutet på en saga. En bra saga. Eller iaf ett bra kapitel ur en bra saga, för jag tvivlar inte på att hösten kommer att fortsätta i samma goda stil. Hur som helst. Vi har haft det orimligt bra boendes tillsammans. Jag kommer att minnas tiden länge. Förhoppningsvis hela livet. Vi firade den goda tiden med våfflor och kladdkaka tillsammans med en och annan, som visserligen alla förtjänar att nämnas vid namn, men vilka kommer att uteslutas i denna mening på grund av inkludering i senare bildtext.



Våra brudar. Julie, Linnea och Elisabet.


Våra män. Josefin, Öyvind och Andreas.


Övriga och Knut-Erlend.

Stress

De senaste dagarna har varit präglade av en ganska enorm tidspress. Igår fick jag dock lite avslappning i vardagen. Efter att ha kommit hem från jobb och fixat lite småsaker drog ett gott gäng med mig ut till ett badställe på Malmøya. Det typiska badvädret infann sig inte riktigt, men regn och kyla gör det egentligen bara lite mysigt. Speciellt med tanke på att vi värmde våra fuktiga kroppar framför en brasa med en kaffe i handen efteråt.

Jag köpte tejp häromdagen, och samtidigt råkade jag köpa några cd-skivor. Back in the World of Adventures med The Flower Kings var en hit. Faktum är att detta band har kommit att bli mitt favoritband, alla genrer, om man måste ha ett sånt.

Imorgon åker jag och Andreas på tur. Hoppas att kunna hålla alla intresserade (mamma och pappa) uppdaterade via den här bloggen.