Under gårdagen, natten till idag och idag har mycket tid gått till att köra längs med och runt omkring staternas längsta motorväg. Sittandes i förarsätet, med en sovande medpassagerare och medans fokus främst är allokerat till att söka efter djur vid väggrenen, börjar tankarna, helt utan initiativ från min egen medvetenhet, lätt att vandra. Plötsligt finner jag mig själv tänkandes på något som hänt för flera år sedan, säkert 10 år tillbaka i tiden. Jag har ingen aning om hur mina tankar har fört mig dit, och kan inte föreställa mig att denna händelsen skulle ha någon speciell betydelse i mitt eller någon annans liv. Slöseri med tid, tänker jag. Ska jag tänka på något så kan jag i alla fall tänka på något som ger någon mening.
Så jag börjar tänka på mitt liv i Oslo. I en kondenserad sammanfattning som utelämnar allt av detaljer tänkte jag att sommaren hemma hittils har gett mersmak. Slutet av sommaren och hösten ser lovande ut och jag ser väldigt mycket fram mot att komma hem. Jag upplever det dock ganska konstigt att jag trots detta inte har någon som helst hemlängtan, varken till Oslo eller till Sverige.
Det verkar som att medvetna tankar, inte är lika energieffektiva som de tidigare, fritt flytande och obearbetade tankarna. Vid nästa utsiktspunkt stannar jag bilen, kryper bak
och somnar.
vad bra att du kan trivas daer du aer! "Foer haer har man ju alltid med sig" ........
SvaraRadera